Kristina Mezei om Dan Wirén
Bakom de till synes anspråkslösa svartvita bilderna gömmer sig en riktig storyteller. Dan Wiréns nya grafik, liksom hans måleri, roar allt mer ju längre tid du ägnar den.
Dan Wiréns svarta och gråa plumpar bjuder på oanade berättelser. De lockar fram också kroppens upplevelser av förflyttning och tyngd. Man vill huka sig, lyssna eller le. Det känns lite som om jag stod framför en rad komplicerade bläckfläckar för psykologiska tester, Rorschachtester. Här finns en avsändare som söker en uttolkare eller en medupplevare. Och jag låter mig villigt förföras. Det är finurligt, varmt eftersinnande och ibland humoristiskt.
Efter år med måleri har Dan Wirén på senare tid ägnat mycket tid uteslutande åt grafik, huvudsakligen i svartvitt. Det är förstås en sanning med modifikation för däremellan ligger gråskalan, som hos honom täcker ett register från silvrigt skimrande vitpudriga nyanser till tät becksvärta. Han har fängslats av akvatintens möjligheter, en typ av koppargrafik som bygger på valörer och ytor i stället för linjer.
Ordet akvatint kommer av aqua tinta som betyder färgat vatten. Det syftar troligen på likheter mellan denna metod och lavering, vattenfärgsmålning i en färg, svart eller sepia, som vid tiden för akvatintens uppkomst på 1700-talet var populär. Goya blev den främsta akvatintetsaren. Under 1900-talet utnyttjades akvatintetsningens möjligheter i färg och även i stort format av franska konstnärer som Picasso, Matisse och Rouault. Dessa etsade det målade penseldraget i stället för de omålade partierna på plåten vilket gjorde att bilderna fick en mer spontan och målerisk karaktär. Penseln doppar man i en sockerlösning – något som kom att ge tekniken namnet sockerakvatint.
Till arbetsprocessens hemligheter hör också trycket, den förvandling som sker mellan arbetet på plåten och vid etsbadet, och under sekunderna då det tryckta arket lyfts från pressbädden. Då avslöjas hur konstnären under det långa arbetet har lyckats med att fånga upp, behålla eller förbise möjligheterna av både slump, tillfällligheter och avsiktlig styrning.
Dan Wiréns bilder har en fräsch direkthet som utmärker kalligrafin. Handens lätthet följer smidigt gestens spontana rörelser. Vi påminns om surrealisternas automatiska tecknande och den abstrakta expressionismens formuleringar av både flow och frustration. Främst det först nämnda.
De silhuettlika formerna kan fyllas med skiftande innehåll. Vistelsen i naturen, stilla stunder och iakttagelser fyllda av eftertanke med skissblocket i knät är viktiga – inte för en formvärld där avbildningen dominerar utan tvärtom, där precisionen på samma gång ger utrymme för mångfald och alternativ.
Kristina Mezei
Fil.dr i konstvetenskap
Konstkritiker
maj 2009
